mammaochminnet

Det var en måndagkväll som min syster ringde. 

- Jag kommer. Nu.

Vi ringde efter de andra två systrarna också. Vi flyttade in. Alla fyra på demensboendet. En del av oss stannade hela tiden. Andra kom och gick. 

Mamma hade det bra. Ibland ont. Ibland oroligt. Hjälp som fungerade fanns att få. Ibland kvicknade hon till och ville vara med, men det var bara helt kort. Plötsligt orolig, flackade med blicken över oss. Vi var där alla fyra. Lugn igen. Sen in i ett töcken. 

Hur var det då att bo på äldreboendet i åtta dygn?

Jag upplevde omtänksam personal. Personal som var trygg i sin roll och som skötte om mamma trots att vi var där. Aldrig ivägen. Kunnig personal som mötte de boende. Såg. Förstod. Tolkade

Det sista mamma drack var mineralvatten. Och så hon njöt.

Det sista mamma sa var "Mamma".

Sen inget mer. Vi var där.

Livet är annorlunda. Ett vädersträck är borta.