inte ens handväskan
På väg till jobbet, men vände hemåt igen när de ringde från demensboendet. Tog bilen och åkte dit.
Mamma sov. Askgrå i ansiktet.
Ambulansen kom och det med en extra personal i bilen så jag fick inte plats. Jag var i alla fall först på akuten.
Sen vänta på doktorn. En doktor som ställde hur långa frågor som helst. Vänta igen.
-Förstår hon vad vi säger? Någon av alla dem vi mött idag frågade.
-Ja, men vi kan inte vara säkra på att hon tolkar det vi säger som vi vill.
Vi tolkar mammas ord, ljud och gester, men det är inte säkert att det är som mamma tänkt sig.
Vi vet ingenting. Vi gissar.
Transport till avdelningen.
-Om du trycker här så kommer vi och hjälper dig.
Ser rädd ut. Slumrar. Vaknar. Ser rädd ut igen. Inte ont längre? Inte undrat över handväskan på hela dagen.
-Sov gott i natt mamma. Ses i morgon.
